Låt min vikt vara ifred

Det är lätt att tycka vikten är oviktig om man själv inte har viktproblem

Lovade du dig själv att det här skulle bli året då du gick ner dina mammakilon, kom tillbaka in i den där fina klänningen eller nådde ditt livs form? Du är inte ensam. Vi är många som kämpar med vikten, och det är ett alltid lika laddat ämne. Jag vågar påstå att de som har ett okomplicerat förhållande till mat och träning är de som aldrig haft problem med över- eller undervikt. Det är väldigt lätt att tycka att någon överreagerar när man slutar helt med socker, om man aldrig stått där själv med ett tomt kakpaket och undrar vad som hände. Det är väldigt lätt att tycka att det är bara att äta några hamburgare, om man själv aldrig haft ångest över minsta salladsblad. Det är väldigt lätt att slänga ur sig ett “ät lite av allt och träna mer” om man själv aldrig tappat kontrollen av sitt ätande, och hatat sig själv för det.

Ska vi välja våra kurvor eller vår hälsa?

Världen har blivit väldigt svartvit. På ena sidan har vi bantningsindustrin, en miljardbransch som lever på folks hopp om ett bättre liv. Och på andra sidan har vi dietmoståndarna, som fyller sina instagramflöden med bröd, pasta och bakverk för att motverka den så kallade hälsohetsen. Och där i mitten sitter vi, de tjocka, de sockerberoende, de med matsångest, och väger mellan att acceptera en kropp och en kost som vi är eller riskerar att bli sjuka av, eller att ta fighten för rätten att väga vad vi vill. Där sitter vi, och matas med bilder på godsaker som leder oss djupare in i hetsätning, självhat och kroppsförakt samtidigt som vi förväntas vara stolta över våra kurvor. Men en sak kan jag säga, och det är att ett matmissbruk inte har någonting med kurvors vara eller icke vara att göra. Att vilja bli fri från ett matberoende är så mycket mer än att gå ner i vikt, men viktnedgång är ofta ett resultat och en viktig framgångsfaktor mot tillfrisknande.

Som vanligt så blandar man ihop utseende och hälsa

Bodypositivity är ett begrepp som blivit stort, och kan översättas ungefär med “kroppspositivism”. Det handlar om att främst feta människor har lika stor rätt till sina kroppar, och till samhället, som smala. Det handlar om att kvinnor och män inte ska få sämre vård, lägre lön, bli utfrysta och utskrattade på grund av sin vikt. Kritikerna till bodypositivity menar att det inte är hälsosamt att vara tjock, och därför är det här ingenting man ska stötta. Men som vanligt så blandar man ihop äpplen och päron. Det finns ingen som har påstått att det är hälsosamt att vara fet. Men det finns ett fettförakt i samhället som sporadiskt förkläs till oro för fetas hälsa, och som har en otrevlig bieffekt: vi som är feta och vill gå ner i vikt måste välja mellan att stå upp för oss själva men riskera att bli sjuka, eller foga oss efter samhällets normer bara för de råkar gå i linje med vår egen önskan att gå ner i vikt. Ska vi välja att behålla integriteten, eller hälsan?

De tjocka dubbelbestraffas hela tiden

Det är inte lätt att vara tjock i dagens samhälle, vare sig man är nöjd med det eller vill gå ner i vikt. Och det blir inte lättare när ens sociala flöden fylls av mat som inte alltid är så himla nyttig, och ordet “diet” har blivit ett skällsord. För även om vi stödjer kampen för likabehandling oavsett vikt, så kan valet att gå ner i vikt vara skillnaden mellan ett drägligt liv och ett liv i plåga. Att då samtidigt vara rädd för att outa sin satsning, att skämmas för att man har bestämt sig för att börja äta bättre, befria sig från matångest och skaffa sig en friskare kropp, är att bli dubbelbestraffad i dess sanna bemärkelse. Du ska straffas för att du är fet och du ska straffas för att du vill “banta”. Aldrig får man vara ifred som tjock, och detta är överviktens verkliga förbannelse.

Jag vägrar skämmas över varken vikten, eller min önskan att tappa den

Jag är själv tjock, och som vanligt så lovade jag mig själv att försöka göra något åt det det här året. Jag ska försöka bli av med mitt matmissbruk som får mig att frossa i kakor och glass när ingen ser, som håller min vikt på stadiga 90+ kilo, och som hindrar mig från att bli riktigt snabb i den sporten jag älskar mest; löpningen. Jag vill slippa ha ångest när jag triggas av bilder på godis och bakelser, och för att vikten långsamt kryper uppåt eftersom jag gång på gång tappar kontrollen. Och jag vägrar att skämmas över varken min feta kropp eller för min önskan att bli smalare. Jag är bodypositive hela vägen in i mål och för mig handlar det inte om att vara tjock eller smal. Jag förtjänar att ha en kropp jag är nöjd med och ett matbeteende utan ångest, och ingen i hela världen har rätt att komma och säga till mig vad jag ska känna inför min kropp, och tycka att jag ska eller inte ska ta en kaka. Så är det en sak till jag lovar i år så är det att sluta bry mig om vad andra tycker och köra mitt eget race. VIll ni följa med så hittar ni mig på emmahallbacka.se. Jag kan inte lova att jag når min målvikt, eller att jag ens vet vilken min målvikt är. Men jag lovar att göra mitt bästa, att vägra skämmas, och att lyssna till mig själv före alla andra. Det är ett löfte alla borde ge sig själva.

MItt namn är Emma Hällbacka och jag bloggar på emmahallbacka.se om min väg från matmissbrukare till marathonlöpare. Jag sprang halvmaran i fjol, och siktar nu på Stockholm marathon den 3e juni. Följ min resa och kampen mot vikten, genom euforisk runner’s high och nattsvart matångest. Alltid iklädd färgglada träningskläder springer jag genom livet i högsta fart, oavsett om valkarna syns eller inte. Häng med!

One Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *